BOKEN

En morgon, när jag kommer hem från mitt nattarbete på Värnamo sjukhus, gör jag något mycket ovanligt. Jag slår mig ner i soffan framför TV:n.

     Mannen i TV-rutan berättar att han har skrivit en bok om sin mamma. Skrivandet har varit ett bra sätt att bearbeta sorgen efter hennes död.

     För några månader sedan dog min mamma. Ska jag skriva en bok? Det kan hjälpa mig att bearbeta min förlust. Dessutom har jag varit med om mycket som jag gärna vill berätta för andra.

Åren går och jag drömmer om att skriva en bok. När ska jag hinna med det?

Tiden stannar abrupt för mig, då döden knackar på igen som en objuden gäst. Snart inser jag att nu måste jag börja skriva. Utöver allt annat som följer i spåren av en människas död har jag fått erfarenhet av att befinna mig i chocktillstånd.

Boken skildrar min familjs liv. Vad vi gjorde och upplevde tillsammans.

 

I familjen Karlsson är rollfördelningen annorlunda än hos de flesta andra familjer i slutet av 1950-talets Sverige. Mamma Dalia tar på sig ansvaret som familjeförsörjare, och pappa Jonas blir hemmaman. Sjukdom medför att drömmar slås i spillror. När livet gungar upplever familjen ändå trygghet. Så småningom växer nya framtidsvisioner fram, och livsväven bjuder även på rosenbeströdda inslag.

     Efter att ha bott och arbetat i Västergötland 13 år, och 1 år i Israel flyttar dottern Ann-Britt hem igen för att ge föräldrarna en trygg ålderdom i hemmet Björkelund.

     Vid väl mogen ålder finner Ann-Britt mannen i sitt liv, och en ovanlig relation inleds. En mörk vinterkväll femton år senare hittar hon sin käre Claes död bakom traktorn. I dödsannonsen görs inbjudan till Himlafest.

 

Testläsarnas kommentarer

Jag upplever dina föräldrar som väldigt kärleksfulla människor, där du och kärleken till dig fick vara deras motivationskraft i allt. Ge upp var inget alternativ.

     På ett ärligt sätt beskriver du dina känslor och upplevelser i sorgearbetet efter Claes död.

 

*

Jag har både skrattat och gråtit.  Humor blandas med djup tragik. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans.

 

*

Vacker skildring av 50 - 60-talet ur ett barns perspektiv på landet fjärran från hur barn har det idag. Trots sjukdom och små inkomster levde ni ett rikt liv.

     Fina naturbeskrivningar. En visdom för många unga familjer idag, som vill se andra värden än materiella – leva nära naturen på ett miljövänligt sätt.

*

 

 

Reflektionsfrågor

I slutet av boken finns reflektionsfrågor om livet och döden. Frågorna kan besvaras individuellt eller i grupp.
   För den som arbetar med eller utbildar sig inom vårdrelaterade yrken eller andra professioner där man kommer nära de existentiella frågorna kan boken användas i studiesyfte. Tar man sig an frågorna i grupp uppstår ju ett värdefullt samtal.

Studieförbundet BILDA anordnar bokcirklar om existentiella frågor. Vill du arrangera en egen bokcirkel med boken som utgångspunkt kan du få tips och stöd från Bilda om hur man håller i en bokcirkel. Ta i så fall kontakt med Bilda på den ort där du bor.

 

 

Utdrag från boken

1961

Innan vi ska åka hem, går pappa in på sitt sjukrum för att hämta något i sin garderob. Han kommer tillbaka med en stor kasse i varje hand.

     ”Jag lovade ju att ni ska få se, vad jag gör i arbetsterapin.”

     Ur den ena kassen lyfter pappa upp ett stort vitt pälsdjur med en röd tunga. Runt halsen har vovven en läderrem och i den sitter ett koppel.

     ”Varsågod!” säger pappa och sätter hunden i mitt knä. Innan jag hinner säga något, tar pappa upp en brun hund ur den andra kassen och sätter även den i mitt knä bredvid den vita hunden.

     ”Det är tråkigt för mig att vara långt bort från er. Jag längtar efter er. Det känns lite lättare när jag kan göra presenter till er. Dalia, du ska också få något, men det är inte färdigt ännu. Du får din present när jag kommer hem.”

     Jag ställer ner hundarna på golvet och rusar fram till pappa och ger honom en bamsekram.  ”Tack pappa, för att du är så snäll och gör fina presenter till oss.”

     ”Tack själv för den fina teckningen som jag fick med posten. Den står på mitt sängbord bredvid familjefotot.”

Farbror Ruben bär kassarna när vi går till bilen. Pappa håller mig i handen och i den andra handen håller han mammas hand. Vi kramar varandra länge. Det är svårt att skiljas från någon som man älskar.

     Jag hoppar in i baksätet. Farbror Ruben sätter en hund på var sida om mig. Vi vinkar till pappa och han vinkar till oss så länge vi ser varandra. Det trillar tårar utför mina kinder. Nu ser inte pappa att jag gråter. Idag var pappa glad, men jag är rädd för att han blir ledsen igen om han ser att jag gråter.

     Under hemfärden sysselsätter jag mig med att lära känna mina kramgoa vovvar och serverar lite låtsasmat till dem.

 

1992

Trötta efter dagens många nya intryck beger vi oss till ett gammalt slott där vi ska övernatta. När vi har installerat oss är vi riktigt hungriga och åker in till staden för att äta. Efter en stunds letande hittar vi ett ställe där det serveras kinesisk mat.

     ”Mamma, jag vet att du inte gillar varken ris eller curry, men vi kan beställa vårrullar till dig. Det är som pannkakor med köttfärsfyllning.”

     ”Ja, det låter gott.”

     Jag börjar genast äta mina friterade räkor när vi blir serverade. Mamma är försiktig. Hon vill undersöka maten noga.

     ”Vad är det här? undrar mamma och pekar med kniven på något främmande i köttfärsen.    ”Det är böngroddar.”

     ”Det tycker jag inte om.”

     Mamma äter i alla fall utsidan av vårrullen och lite köttfärs. Det ligger en ganska stor hög med böngroddar och grönsaker kvar på tallriken. Jag är proppmätt och får inte i mig mer. Vi slänger aldrig mat. Dessutom har vi betalt för den. Varför har vi inte en liten plastburk med oss? Drycken har vi fått i stora engångsmuggar. Jag skrapar ner mammas rester i en av dem. Vi vill inte visa att vi tar mat med oss hem och därför ställer jag försiktigt ner muggen i vårt paraply. Jag håller hårt om paraplyet, när vi som fnittriga tonårstjejer går ut till bilen.

 

16 mars 2014

Natten är mörk och kall. Inte en enda stjärna blinkar vänligt mot oss på himlavalvet. De högresta tallarna utmed vägen står som i givakt för att visa sitt deltagande. Plötsligt bryts det kompakta mörkret av ett starkt ljussken från ett stort fordon som kommer oss till mötes på den smala landsvägen.

     ”Vi stannar och pratar med brandmännen”, föreslår Elisabeth.

     Brandmännen svarar försiktigt på våra frågor om hur olyckan har kunnat gå till. Claes har troligtvis fått ett slag mot huvudet av vinschen.

     ”Då var det väl över på ett par minuter”, säger Elisabeth.

     ”Det tog nog inte ens så lång tid”, svarar en av brandmännen.

     Vilken tröst för mig att få veta att Claes har sluppit lida.

 

 

11 april 2014

Jag knyter ett vitt band med rosa hjärtan på

runt min hårtuss

som jag lägger i Claes vänstra bröstficka

närmast hans hjärta.

Sedan stänger jag kistan.